Moral är inte tillräckligt för straff

oktober 27, 2010 § 2 kommentarer

Mårten Schultz skrev i måndags på Aftonbladet debatt att straff inte ska behöva göra någon nytta, och att vi måste hämnas för att uppnå rättvisa.

I sin artikel skriver Mårten Schultz att vi måste omvärdera vår syn på straff. Han skriver att ett straff  ”bara [kan] vara för hårt eller milt i förhållande till en uppfattning om vad man ska ha straffet till”. Detta har han helt rätt i. Vi måste lyfta debatten över osakligt tyckande, och i stället fundera över straffens syfte. Detta har Schultz gjort. Tyvärr kommer han fram till att straffets uppgift inte är att öka det sammanlagda välbefinnandet, utan att visa att handlingar är moraliskt felaktiga.

Det är en förlegad syn på rätt. Straff har inget egenvärde, och värdet i hämnd är inte skäl nog att straffa någon. Ett straff ska finnas till för att rehabilitera brottslingen och hindra denne från återfall. Om straffet inte kan antas fylla ett sådant syfte blir den enda anledningen en moralisk lektion i hur man inte ska bete sig.

När Schultz skriver att vi måste släppa dogmen om straff som instrumentellt värde, och gå över till att se straff som ett sätt att belysa det moraliskt klandervärda i handlingen, frångår han de moderna och liberala värden som byggts upp sedan upplysningen. Det finns inga av Gud givna värden; vi måste därför själva skapa ett samhälle som är bra för människor.

Schultz bortser från detta. Hans argumentation bygger på att det finns fasta värden, att vissa brott är värre än andra, inte för att de åsamkar större skada eller lidande, utan för att de helt enkelt är mer klandervärda. Hans synsätt är lätt att passa ihop med Talionprincipen. I ekonomiska sammanhang är den utmärkt, men när man kommer till brott mot personer är den förlegad och omodern.

Varje mord är en djup tragedi. Just därför måste straffet fylla en funktion. En mördare ska få ett rättmätigt straff, men om straffet inte fyller en funktion ska det inte finnas.

När en mördare får ett långt fängelsestraff ska detta bero på att en längre fängelsevistelse ökar säkerheten för medborgarna i landet, antingen då mördaren genom fängelsevistelsen skiljs från allmänheten eller för att mördaren rehabiliteras mer effektivt.

Retributionsprincipen bygger på att straffet ska motsvara brottet, och innebär alltså att man ökar lidandet i stället för att förebygga nya brott. Schultz konstaterar att det är svårt att bestämma vilken straffgrad som är bäst. Det är sant, men helt fel utgångspunkt. Rätt fråga är vilken utformning av brottspåföljden som bäst förebygger att nya brott begås. Hur kriminalvården ska utformas, inte hur länge folk ska vistas där eller hur jobbigt det ska vara, är rätt fråga att utreda.

Om straffet inte fyller en funktion måste man ställa sig frågan: Varför ska brottslingen straffas? Att låta en mördare gå ostraffad låter hemskt, men om det finns goda skäl att anta att det inte föreligger risk för återfall, och att ett lågt straff inte ökar sannolikheten att fler mord begås, finns heller inga anledningar att straffa någon, mer än övertygelsen att personen begått en felaktig handling. Det är en ren moralism. Tanken på att samhället utan mål ska lägga resurser på skada en individ för att individen gjort någonting omoraliskt, är motbjudande.

Vi ska inte låta moraliska övertygelser ligga till grund för vår straffrätt!

Vi i Ung Liberal vänder oss inte mot straff för mord. Vi menar dock att straffen måste mätas ut för att de gör nytta. En mördare ska straffas, och självklart ska dess straff vara hårt, men straffet har inte ett egenvärde. Straffet utdöms för att skydda allmänheten från såväl mördaren som tendenser hos andra att begå mord.

Det är viktigare att förbättra situationen för samhället än att uppnå någon tänkt form av retributiv rättvisa – hämnd, i klarspråk. Med Schultz’ argumentation går det lätt att rättfärdiga principen öga för öga, tand för tand. Den är onekligen rättvis. Men rättvist och gott är inte detsamma.

Mårten Schultz vill ha moralgrundade hämndlagar. Vi håller inte med honom. Vi vill inte att någon människa ska utsättas för onödigt våld, och allmänhetens moraliska övertygelser är inte en tillräcklig anledning. I stället ska vi stifta lagar utifrån vad som på bästa sätt kan motverka att brott begås, och när de begås hjälpa förövaren att själv kunna skapa ett normalt liv. Att någonting är moraliskt riktigt gör det inte försvarbart ur ett samhällsperspektiv. Vi vill ha en evidensbaserad rättspolitik, som grundar sig i vad som fungerar ur ett brottsförebyggande perspektiv, snarare än vad som är moraliskt rätt och riktigt.

Caspian Rehbinder

Isak Kupersmidt

Gustav Karreskog

Sara Graner Tyllman

Liberalism

oktober 26, 2010 § 2 kommentarer

Vi har alltid tagit start avstånd ifrån moral och moralism efter som sådana tankar och argument tar sin utgångspunkt i att det finns andra värden än lyckliga individer. Om något sådant som ett intrinsikalt värde existerar så är det av människor upplevd lycka och välbefinnande. Av samma anledning har vi under en lång tid undvikit att kalla oss själva för liberaler trotts att vi på många områden argumenterat för samma saker som dem och av människor runt om kring oss oftast kallats för just liberaler. I vårat kollektiva medvetande har liberaler länge varit en bunt av moralister som istället för att utgå från individers lycka och välbefinnande som målet använt moralargument så som skatt är stöld eller hävdat individers frihet som den ända lösningen på problem och ibland t.o.m. som det enda målet och där med tagit avstånd från iden att praktiska möjligheter (skola, sjukvård, mat) är minst lika viktiga som teoretiska sådana (få regler, få möligheter för människor runt om kring att inskränka andras frihet) för att skapa frihet.

För oss handlar liberalism inte om en uppsättning moraler eller om ett mål. Liberalism är en utgångspunkt. De är upptäckten och definition av dessa utgångspunkter som gör att vi idag är övertygade liberaler. Här nedan redogör vi för dessa utgångspunkter och hur de skiljer sig från bland annat en socialist.

Drivkrafter
När människor har tillfredsställt sina grundläggande behov kommer de sträva efter att ha det bättre. Människor mår bra av att tillfredsställa sina behov och det största av dem är att göra det bättre för sig själv de runt om kring sig. Människor mår främst inte bra av att ha det bra, utan att få det bättre. Människor vill inte bara bli givna en materiel standard, de vill själva få skapa sin situation. Den här uppfattningen skiljer sig stort från de de flesta andra ideologier, främst socialismen, som framför allt fokuserar på människors ägande. Socialister tror att det är den materiella standarden som bestämmer om en människa har det bra eller inte, inte personens möjlighet att själv välja den standard och situation som passar personen i fråga bra. Liberalism är den enda ideologi som ordentligt tar avstånd från materiellt ägande som målet och endast betrakta ägande och produktion som metoder.

Vem som tar bäst beslut
Ingen människa är helt rationell på så sätt att de känner till all fakta i världen och kan utför komplicerade beräkningar på bråkdelen av en sekund. Utan människor använder tumregler, kan bli lurade (av sig själva eller andra) och har långt ifrån all kunskap gällande konsekvenserna av ett val. Det är dock irrelevant i frågan om vem som tar bäst beslut för en individ. Ett kollektivt beslut kommer, även om det givits mycket mer tid och eftertanke, aldrig att vara lika bra som en enskild människas. Detta efter som varje individ känner sina egna preferenser och oftast de specifika omständigheterna som omger ett specifikt val. Kollektiva beslut tenderar att styra in människor på en väl utstakad och genomtänkt väg mot fel mål.

Individer
Alla människor är individer. En persons inkomst eller yrke är inte det som ensamt bestämmer en individs behov eller åsikter. Samhället är inte en kamp mellan olika grupper med olika ekonomiska förutsättningar utan ett samarbete mellan individer med unika åsikter, erfarenheter och ideal.

You are not your job. You’re not how much money you have in the bank. You’re not the car you drive. You’re not the contents of your wallet. You’re not your fucking khakis.
– Tyler Durden

Samhällets resurser
Samhället är inte ett nollsummespel där den enes bröd är den andres död. Det är tron på att någons vinst måste vara någon annans förlust ligger bakom socialisters fixering vid överklassen – de tror att de ända sättet de kan få något är genom att ta något från någon annan. Välstånd är inte något som finns och bara ska fördelas, det är något som hela tiden skapas och konsumeras. Människans största förmåga är inte att fördela utan att skapa.

Tillsammans utgör dessa utgångspunkterna för ett liberalt tänkande och en liberal samhällssyn. Ut ifrån dessa kan kroppslig autonomi, plattskatt och medborgarlön, drogavkriminalisering och respekt för mänskliga rättigheter härledas. Klassiska liberala åsikter helt enkelt!

Vi brukar skämtsamt säga att liberalism är precis som socialism förutom att vi tror att samhället inte bygger på motsättningar, att människor bäst känner sig själva, att människor inte blir lyckliga av ägande utan möjligheter och att förbud inte inte är den enda lösningen på problem.

Politik är inte att vilja

oktober 21, 2010 § Lämna en kommentar

Ett av de kändaste citaten i svensk politik är Olof Palmes politik är att vilja. Inget kunde vara mer fel. Det finns idag en föreställning i samhället om att åsikter i sig är något fint. Att det är viktigare att engagera sig än att tänka efter. Det är nästan fult att ifrågasätta någon annas politiska åsikt och många äldre människor vill inte ens diskutera politik på offentliga platser då alla har rätt till sin åsikt.

Om politik var att vilja skulle våra bästa politiker finnas i AFA eller Ung Vänster. Tyvärr är en bra intention inte tillräckligt. Ibland måste man välja. Varje förslag och förändring kommer att få någon att känna sig klämd eller bortprioritera. I praktiken fungerar inte att bara att vilja alla väl. Det är därför Moderaterna, eller troligt vis Shlingman, myntat begreppet politik är att välja. Medvetenhet om att alla val även har negativa konsekvenser är mycket viktigt och ligger helt i linje med Moderaternas nya pragmatiskt populistiska linje.

Tyvärr räcker inte pragmatism hela vägen, för politik handlar inte bara om vilja och pragmatiskt tänkande, det handlar lika mycket om att veta. Veta vart man är och vart man ska. Veta vad man inte vet och hur man tar reda på det. Helt enkelt veta vad man håller på med.

När det kommer till att veta vad man håller på med har Sverige inget bra track record. Att skolministrar inte har högskoleexamen, att justitsieministern inte är utbildad jurist eller att finansministern hela ekonomutbildning består av internkurser i SSU hör inte till ovanligheten. I jantesverige är detta dock något fint. Här ska politiker vara vanliga människor med hjärtat på rätt ställe, inte några elitister som vet vad de håller på med.

Medborgarlön och plattskatt

oktober 18, 2010 § 6 kommentarer

En av de intressantaste frågorna Liberaldemokraterna driver är medborgarlön med plattskatt. Det är en fråga vi själva förespråkat länge och nu har fått möjlighet att utveckla den inom L.

Medborgarlön innebär att alla medborgare över 18 år erhåller en lika stor summa pengar av staten varje månad. Pengen betalas ut till alla oberoende inkomst eller hälsotillstånd. Medborgarlönen ersätter även alla former av utbetalningar från staten i syfte att hjälpa människor som står utan inkomst. Efter som medborgarlönen inte är villkorad krävs ingen handläggning, utan en dator kan själv sköta jobbet. Försäkringskassan skulle kunna lägga ner direkt vilket skulle bespara staten 7,4 miljarder kronor i administrativa kostnader varje år. Medborgarlön åtgärdar även  problemet med att villkorad ersättning så som socialbidrag skapar incitament för människor att jobba svart eller inte arbeta då taxerad inkomst idag innebär lägre bidrag.

Plattskatt innebär att alla människors inkomster skulle beskattas med samma procentsats. Tack vare medborgarlönen skulle progressiviteten i skatteskalan bevaras utan att likadant arbete skulle beskattas olika baserat på vem som utför det.

En lyckad bostadspolitik som såg till att bostäder byggs skulle tillsammans med medborgarlön innebära ett otroligt lyft för alla ungdomar. De skulle direkt vid 18 års ålder få möjlighet att själva skapa sitt eget liv och sin egen lycka. Det skulle innebära att ungdomar mycket snabbare skulle få lära sig att ta ansvar för sig själva och som självständiga individer. Vi skulle därmed röra oss bort från dagens system där många måste förlita sig på sina föräldrars möjligheter att förse dem med mat och husrum.

Ytterligare en fördel är att ekonomiskt stöd till de som studerar skulle finnas kvar samtidigt som incitamentet för att börja studera endast för att få studiestöd skulle försvinna helt. Det skulle spara ytterligare miljarder i utgifter till högskolor och universitet som skulle slippa många omotiverade elever som inte intresserar sig för sitt ämne.

Medborgarlön tillsammans med plattskatt skulle både spara pengar i form av nedlagda myndigheter, skapa bättre incitament för arbete och ge ungdomar en bättre start på sitt vuxna liv. En jäkligt bra reform helt enkelt.

Bruttonationalprodukt

oktober 18, 2010 § 5 kommentarer

Tänkte tillåta oss att resonera lite kring begreppet bruttonationalprodukt (BNP). BNP definieras som summan av marknadsvärdet av alla varor och tjänster som produceras inom ett lands gränser under ett år.

Att BNP motsvarar marknadsvärdet på alla varor innebär självfallet att varor som inte har ett marknadsvärde, eller inte säljs till det, inte räknas in i BNP. Exempel på sådana varor är kärlek, matlagning, städning och mycket annan interaktion mellan människor.

Ponera att vi istället hade ett samhälle där allt köptes för pengar. Vi antar att det även fanns ett blixtsnabbt system för att enas om priser och genomföra transaktioner. Alla människor skulle producera nästan hela tiden, varje gång vi träffade en kompis skulle vi sälja och köpa varan umgänge för att inte tala om varje gång en pojkvän sov över hos sin flickvän. BNP:n skulle troligen fördubblas, minst.

BNP är alltså starkt beroende på vad som ett lands sociala norm och regleringar ser som varor för försäljning.

Ett liknande problem stöter vi på i fattigare länder med ett stort egenhushåll. Sådana länder kan ha en närmast obefintlig BNP per capita utan att invånarna för den delen svälter. Detta efter som deras mat inte är köpt, och maten som de producerar inte är såld, kläderna de bär har de sytt själva osv. Ett mer nära exempel är många städer i U.S.A. där människor i mycket större utsträckning köper matlagning, de äter ute eller beställer hem mat.

Så vad föreslår vi istället istället? Ingenting just nu, vi har inget bättre förslag. Då de sociala normerna förändras långsamt och inom ramen för mindre ekonomisk utveckling kommer förändring av BNP fortfarande säga något. Men var på din vakt. BNP är en sneaky bastard.

Fem punkter för en bättre utbildning

oktober 15, 2010 § 3 kommentarer

1. Utbildning är en möjlighet
Barn och ungdomar är av naturen nyfikna och har en otrolig vilja att lära sig nya saker och att lära sig om sin omvärld. Skolan bör därför inte ta sin utgångspunkt i att elever inte vill lära sig utan att alla om de ges stimulans, uppmuntran och utrymme vill lära sig. Tyvärr förlitar sig dagens skola i allt för stor utsträckning på tvång genom skolplikt och en mycket allvarlig syn på frånvaro. Tvång slår effektivt ihjäl engagemang, nyfikenhet och kreativitet vilket alla är grundförutsättningar för att lära sig.

Att en elev inte dyker upp på en lektion är därför i slutändan ett misslyckande för läraren då elever som gavs stimulans och utrymme att utvecklas skulle komma på lektionerna. Elever vill lära sig och om närvaro på lektioner inte var obligatoriska skulle skolor tvingas ha bra lektioner där eleverna lär sig och utvecklas och dåliga lärare skulle mycket snabbare exponeras.

2. Förståelse är kunskapens moder
Genom repetition kan människan lära sig formler, regler eller händelseförlopp utantill, men kunskap är inte samma sak som fakta. Kunskap kommer inte ur repetition. Människans största tillgång är inte hennes minne och utan hennes induktiva förmåga. Förmågan att se mönster och samband och utifrån dessa dra slutsatser gällande problem eller situationer som på ytan ter sig totalt olika. Kunskap är till för att ge eleverna förmåga ett lösa nya problem. Varje problem en människa ställs inför är unikt och lösningen går inte att lära sig utantill.

Som exempel kan ges dagens undervisning i matematik. Matematik är ett logiskt system där varje del intuitivt kan härledas ur föregående. Idag lärs matematik ut genom regler för hur olika problem löses. Det är ett snabbt sätt att få en elev som inte hänger med att kunna klara det kommande provet, men skjuter bara upp problemet till nästa moment. Som pedagoger stöter vi ofta på elever som lärt sig lösa tal och uppgifter rent tekniskt, men så fort problemet ges med minimal förändring i struktur står de handfallna. En skola som förbereder elever för framtiden lär ut genom förståelse, den repeterar inte in kortsiktig kunskap för att klara nästa prov.

3. Uppmuntra obehöriga lärare
En bra pedagog är en person som kan sitt ämne, har förmågan att se individer, förmedla kunskap och väcka intresse. Att vara en bra pedagog och lärare handlar inte om att vara en behörig lärare. Alla personer som kan lära ut måste därför släppas fram. Även kraven för att starta en egen skola måste drastiskt minska. Marknaden och elevernas egenintresse kommer om man tillåter det att slå ut dåliga lärare och skolor ändå.

4. Skilj på undervisning och betygssättning
Undervisning och bedömning är två helt separata frågor som kräver två skilda expertiser, de bör behandlas där efter. Betygssättning upptar idag väldigt mycket tid och fokus från både lärare och elever och kommer ständigt i vägen för skolans kärnverksamhet, undervisningen. Eftersom eleverna ständigt betygsätts tillåts de inte heller slappna av och fokusera på lärandet utan tvingas ständigt vara på sin vakt och vara noggranna med att uppvisa MVG-kvaliteter närhelst möjlighet ges. Olika lärare sätter betyg på väldigt olika sätt och nuvarande system ger sällan en rättvis bild av en elevs kunskap.

En separat myndighet som sysslar med betygssättning bör därför införas. Betygen skulle bli både rättvisare och korrektare och då lärare inte satte betyg skulle fokus i skolorna helt flyttas till undervisningen.

5. En pragmatisk friskolepolitik
Ett problem med kommersiella friskolor är att de vill gå med vinst. Att friskolors vinst i högsta grad står i proportion till hur många som väljer skolan, alltså hur många som värderar den som bästa alternativet skapar självfallet starka incitament till att förmedla en bra utbildning. Problematiken är att belöningen till företagarna i lika stor grad baseras på hur mycket pengar de kan spara in per elev. Det är därför inte svårt att tänka sig en situation där en skola väljer något som missgynnar undervisningen med effekten markant höjd avkastning.

Samtidigt är friskolor en stark kraft för utveckling av skolsystemet. Vi gick båda i Kunskapskolan och kan med gott samvete påstå att Kunskapsskolan AB har gjort mer för svenska skolan på några är än Skolverket gjort för skolan på flera decennier på många områden. Att bidra till förbättrad undervisning och fler valmöjligheter på den svenska utbildningsmarknaden ska självfallet belönas. Vi föreslår därför att ordinarie skolpeng plus ett påslag ska betalas ut till friskolor. Hela den ordinarie skolpengen ska tillfalla skolans kärnverksamhet medan tillägget fås ta ut i form av vinst eller investeras i olika verksamheter. På så sätt belönas skolor enbart baserat på hur många som väljer att studera hos dem, inte baserat på deras förmåga att spara pengar där det inte märks.

Sammanfattning
Genom att flytta skolans fokus från repetition, betyg och tvång till förståelse, uppmuntran och valfrihet skulle alla elever erbjudas undervisning som var bättre anpassade för dem, lära sig mer och öka sin förståelse för världen. Pedagogiker skulle snabbare utvecklas och oliktänkande skulle ges ett större utrymme.

Om arbetsmarknadsregleringar

oktober 13, 2010 § Lämna en kommentar

Exakt var vi står i frågan om arbetsmarknadsregleringar är vi osäkra på, ämnet är väldigt komplext och det finns otroligt många olika infallsvinklar i ämnet. Men en sak vet vi, de regleringar som finns idag uppfyller med all säkerhet inte sina mål på ett effektivt sätt, alldeles oavsett vad man avser att uppnå.

Utan att gå in på alla aspekter kan vi nämna en som ligger oss nära: ungdomars arbetssituation. Utöver en hög ungdomsarbetslöshet finns ytterligare ett problem. Det finns många även i vår ålder som faktiskt jobbar, men i princip ingen arbetar på ett vanligt heltidsjobb. Man jobbar på olika sorters bemanningsfirmor, visstidsanställningar, vikariat eller andra sorters inhopp. Ofta vet man inte på förhand när man får jobba eller hur länge. De allra flesta har dessutom flera jobb parallellt som tillsammans blir en helhet de kan försörja sig på.

I sig ser vi inga som helst problem med detta; ungdomar får jobb där de behövs, får testa på olika arbeten och företagen behöver inte anställa någon under en längre tid en vad de har behov av. Problemet ligger istället hos övriga delar av samhället.

Antingen så är man av åsikten att det behövs en arbetslagstiftning som skyddar arbetarna och ser till att de får den trygghet de behöver. I sådana fall så ligger problemet helt uppenbarligen att ungdomar i de flesta fall inte täcks av denna, eller bara vissa delar.

Eller så är man av åsikten att en stark arbetslagstiftning är skadlig för ekonomin och arbetsmarknaden mår bäst av att slippa all sådan farsot. I sådana fall så kan man ju glädjas åt att marknaden har hittat en väg runt denna, men man stöter dock på ett annat problem. Samhället i stort är anpassat för att man ska ha en så kallad säker anställning. Med den sortens arbeten som många ungdomar har lider man många begränsningar: man kan inte hyra lägenhet eftersom man måste uppvisa en viss säker inkomst och man kan heller inte ta lån av samma anledning. Personer utan fast anställning kan inte heller få sjukpenning eller A-kassa. Det pågår alltså en strukturell diskriminering, både privat och offentligt, av personer som inte rättar sig efter normen.

En modern och liberal arbetsmarknadslagstiftning måste behandla alla anställningsformer som lika, oberoende om det är ett vanligt 9-till-5 arbete eller en cocktail av olika varianter.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för oktober, 2010Isak&Gustav.