Strävan efter perfektion

november 11, 2010 § 2 kommentarer

Ett ständigt återkommande problem när människorI'll eat your soul försöker uppnå något är att de definierar ett mål och inte en riktning. Allt för ofta stirrar sig människor blint på att försöka uppnå målet och bedömer alla beslut efter hur bra de fungerar för att uppnå det. De värderar därmed inte saker som gör situationen bättre utan att ta den närmare perfektion.

Det tydligast exemplet är olika former av nolltolerans. I Sverige slår sig ministrarna för bröstet för våran nolltolerans mot narkotika. Istället för att lägga resurser på att hjälpa folk med missbruksproblem och sakligt informera om drogers effekter har nolltoleransen inneburit en totalt onyanserade kampanjer mot droger så som Knark är bajs. Samtidigt har människor med missbruksproblem jagas av polis och låsts in snarare än erbjuds behandling för något som är ett medicinskt och inte juridiskt problem.

Ett annat exempel är frågan om sprutbytesprogram. Personer, ofta KD-kärringar, med en fix uppfattning om hur människor ska leva sina liv och som inte accepterar imperfektioner i samhället är självklart emot dessa eftersom man då accepterar att det faktiskt finns och i framtiden kommer att finnas människor med missbruksproblem. De som däremot har övergett den trångsynta tanken på ett perfekt samhälle ser istället enskilda individers behov och att sprutbyte skulle kunna bespara många människor mycket lidande.

En vettig politiker erkänner att missbruk, psykisk ohälsa och kriminalitet troligtvis alltid kommer att finnas. Istället bör politiker utifrån rådande situation skapa möjligheter för människor som har det svårt att få det bättre och förhindra att fler individer hamnar i samma problem.

Av den anledningen innehåller Ung Liberals verksamhetsbeskrivning stycket:

Vi tar avstånd från idén om en utopi. Människan kommer alltid att förändra det samhälle hon lever i och något så statiskt så som en utopi kommer aldrig att kunna uppstå. Vår politik bygger på kunskapen om att perfektion aldrig kan uppnås och inte är värd att sträva efter. Istället syftar vår politik till att i möjligaste mån påverka samhället i en så positiv riktning som möjligt.

Politik handlar inte om att vilja, det handlar om att göre det bästa av situationen. Världen kommer aldrig att bli perfekt, men den kan alltid bli bättre.

En milstolpe för Maria Larsson och nolltoleransen

november 7, 2010 § 3 kommentarer

Bricks of cocaineDN skriver idag om en milstolpe för nolltoleransen mot narkotika. Antalet dödade i Mexicos knarkkrig i år har nu överstigit måttligt smickrande 10 000 människor. Det är en sjysst ökning från fjolårets ca 7 700 omkomna. Hur många som skadats, vilket oftast är fler än som dödats, är omöjligt att säga. Ännu fler har fått sina familjer sönderslitna och många har behövt bevittna hur människor skjutit ihjäl andra människor.

Enligt en rapport från CRS 2007 uppskattas dessutom försäljningen av illegala droger i enbart USA vara mellan 13 och 48 miljarder dollar årligen. Pengar som inte lär användas till snälla saker.

Det är oftast inte tungt kriminella som åker dit när nolltolerans tillämpas, utan allt för ofta ung pojkar som plockats upp av kriminella gäng och lurats in i beroende av droger. Som exempel kan ges att det 2006 arresterades ca 79 000 människor i Mexico för narkotikarelaterade brott. Av dessa kategoriseras 78 831 som low level drug dealers.

Dessa siffror är en direkt konsekvens av den trångsynta nolltoleranspolitiken som tror att våld och straff löser problem.

Moral är inte tillräckligt för straff

oktober 27, 2010 § 2 kommentarer

Mårten Schultz skrev i måndags på Aftonbladet debatt att straff inte ska behöva göra någon nytta, och att vi måste hämnas för att uppnå rättvisa.

I sin artikel skriver Mårten Schultz att vi måste omvärdera vår syn på straff. Han skriver att ett straff  ”bara [kan] vara för hårt eller milt i förhållande till en uppfattning om vad man ska ha straffet till”. Detta har han helt rätt i. Vi måste lyfta debatten över osakligt tyckande, och i stället fundera över straffens syfte. Detta har Schultz gjort. Tyvärr kommer han fram till att straffets uppgift inte är att öka det sammanlagda välbefinnandet, utan att visa att handlingar är moraliskt felaktiga.

Det är en förlegad syn på rätt. Straff har inget egenvärde, och värdet i hämnd är inte skäl nog att straffa någon. Ett straff ska finnas till för att rehabilitera brottslingen och hindra denne från återfall. Om straffet inte kan antas fylla ett sådant syfte blir den enda anledningen en moralisk lektion i hur man inte ska bete sig.

När Schultz skriver att vi måste släppa dogmen om straff som instrumentellt värde, och gå över till att se straff som ett sätt att belysa det moraliskt klandervärda i handlingen, frångår han de moderna och liberala värden som byggts upp sedan upplysningen. Det finns inga av Gud givna värden; vi måste därför själva skapa ett samhälle som är bra för människor.

Schultz bortser från detta. Hans argumentation bygger på att det finns fasta värden, att vissa brott är värre än andra, inte för att de åsamkar större skada eller lidande, utan för att de helt enkelt är mer klandervärda. Hans synsätt är lätt att passa ihop med Talionprincipen. I ekonomiska sammanhang är den utmärkt, men när man kommer till brott mot personer är den förlegad och omodern.

Varje mord är en djup tragedi. Just därför måste straffet fylla en funktion. En mördare ska få ett rättmätigt straff, men om straffet inte fyller en funktion ska det inte finnas.

När en mördare får ett långt fängelsestraff ska detta bero på att en längre fängelsevistelse ökar säkerheten för medborgarna i landet, antingen då mördaren genom fängelsevistelsen skiljs från allmänheten eller för att mördaren rehabiliteras mer effektivt.

Retributionsprincipen bygger på att straffet ska motsvara brottet, och innebär alltså att man ökar lidandet i stället för att förebygga nya brott. Schultz konstaterar att det är svårt att bestämma vilken straffgrad som är bäst. Det är sant, men helt fel utgångspunkt. Rätt fråga är vilken utformning av brottspåföljden som bäst förebygger att nya brott begås. Hur kriminalvården ska utformas, inte hur länge folk ska vistas där eller hur jobbigt det ska vara, är rätt fråga att utreda.

Om straffet inte fyller en funktion måste man ställa sig frågan: Varför ska brottslingen straffas? Att låta en mördare gå ostraffad låter hemskt, men om det finns goda skäl att anta att det inte föreligger risk för återfall, och att ett lågt straff inte ökar sannolikheten att fler mord begås, finns heller inga anledningar att straffa någon, mer än övertygelsen att personen begått en felaktig handling. Det är en ren moralism. Tanken på att samhället utan mål ska lägga resurser på skada en individ för att individen gjort någonting omoraliskt, är motbjudande.

Vi ska inte låta moraliska övertygelser ligga till grund för vår straffrätt!

Vi i Ung Liberal vänder oss inte mot straff för mord. Vi menar dock att straffen måste mätas ut för att de gör nytta. En mördare ska straffas, och självklart ska dess straff vara hårt, men straffet har inte ett egenvärde. Straffet utdöms för att skydda allmänheten från såväl mördaren som tendenser hos andra att begå mord.

Det är viktigare att förbättra situationen för samhället än att uppnå någon tänkt form av retributiv rättvisa – hämnd, i klarspråk. Med Schultz’ argumentation går det lätt att rättfärdiga principen öga för öga, tand för tand. Den är onekligen rättvis. Men rättvist och gott är inte detsamma.

Mårten Schultz vill ha moralgrundade hämndlagar. Vi håller inte med honom. Vi vill inte att någon människa ska utsättas för onödigt våld, och allmänhetens moraliska övertygelser är inte en tillräcklig anledning. I stället ska vi stifta lagar utifrån vad som på bästa sätt kan motverka att brott begås, och när de begås hjälpa förövaren att själv kunna skapa ett normalt liv. Att någonting är moraliskt riktigt gör det inte försvarbart ur ett samhällsperspektiv. Vi vill ha en evidensbaserad rättspolitik, som grundar sig i vad som fungerar ur ett brottsförebyggande perspektiv, snarare än vad som är moraliskt rätt och riktigt.

Caspian Rehbinder

Isak Kupersmidt

Gustav Karreskog

Sara Graner Tyllman

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin KriminalitetIsak&Gustav.