Kriminella är människor

oktober 10, 2010 § 2 kommentarer

Ett samhälle bör i grunden byggas på att alla människor är lika mycket värda. Eller snarare att alla människors lycka är lika mycket värd. Med det menas just alla. Oberoende kön, ålder, sexualitet, åsikt, religion och tidigare handlingar är personens lycka lika mycket värd. Det enda tillfället en person eller stat kan rättfärdiga att på något sätt kan ta ifrån någon lycka är om det skapar/räddar mer lycka någon annan stans.

Detta bör också vara grunden för vår kriminalpolitik. I praktiken innebär det att kriminalvårdens primära mål ska vara rehabilitering. Att genom olika inskränkningar i en persons frihet långsiktigt orsaka att personen orsakar mindre lidande i samhället. Alltså hindra personen i fråga att be gå fler brott.

I vissa fall kan personer bedömas utgöra en sådan fara och vara så förstörda att de inte är prioriterat att rehabilitera dem (detta ska bedömas efter misslyckade rehabiliteringsförsök, inte direkt vid fällande dom). I sådant fall bör staten jobba för att skapa en så trivsam och fri miljö för den dömde som möjligt. Hur mycket pengar som ska läggas på att fångar ska ha det bra ska helt avgöras genom principen att staten ska lägga sina pengar där de gör mest nytta vilket på grund av den avtagande marginalnyttan av pengar kommer fördela pengarna över samhällets alla områden.

Att prata om att straffet ska stå i proportion till brottets skada eller att hävda rättvisa som ledstjärna i kriminalpolitiken är inget annat än att hävda att dessa är egenvärden som prioriteras högre än lyckliga individer.

Många pratar även om vikten upprättelse för offer och anhöriga i samband med en rättsprocess. Visserligen går det inte att bortse från det faktum upprättelse är viktigt för offer och anhöriga för att kunna gå vidare. Dock är vad som är upprättelse direkt styrt av normer. Jag har personliga erfarenheter i frågan då min lillebror var vän till Therese Johansson som blev mördad i det som kallas för sturebymordet.

När den fällande domen för de skyldiga blev ett år och åtta månader upplevde jag personligen hur min lillebror med vänner kände sig både kränkta och bortglömda av samhället.

Deras känslor var riktiga, dock berodde de inte på att de upplevde tiden i sig som kort, utan kortare. Kortare än vad personer brukar få. De visste att de skyldiga teoretiskt skulle kunna dömas till åtta år och kände sig därför bortglömda och kränkta då de upplevde att Therese inte räknades lika mycket som andra människor. På samma sätt har jag hört hur anhöriga i USA har känt sig kränkta då en brottsling inte fått dödsstraff, något väldigt få i Sverige skulle uppleva då det inte är en möjlig brottspåföljd här.

Vi bör därför skilja mellan fällande dom, att finna någon skyldig eller inte, och brottspåföljd. Domen är upprättelsen. Vad som görs för att förebygga nya skador på samhället har inget med det begångna brottet att göra, utan ska helt bero på brottslingen.

Det ska dock påpekas att brottspåföljder även fungerar i avskräckande syfte. Jag har dock tagit del av flera undersökningar som nått slutsatsen att personer inte kan föreställa sig t.ex. åtta år i fängelse och att straff på över några år på grund av det har liten, om inte ingen, avskräckande effekt.

Med förhoppning om en mer konstruktiv kriminalpolitik och lyckligare brottslingar.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin KriminalitetIsak&Gustav.