Ett individanpassat samhälle

november 2, 2010 § 1 kommentar

I inledningen till boken Origin of Wealth beskriver författaren Eric D. Beinhocker hur en tröja inte designas utan utvecklas (evolves).

Consider the shirt, the blouse, or any other kind of top you are wearing — where did its design come from? Well, you might reply, it’s obvious; a clothes designer designed it. But there is more to the story than just that. What really happened was more or less the following. A number of clothes designers took preexisting ideas of what a shirt should look like and used their rationality and creativity to create all sorts of variations of ”shirts” and sketched them out. Those clothes designers then looked at their various sketches and selected a subset of the designs that they thought consumers would like, and made a limited number of samples. The designers then showed those samples to the management of a clothing company, which selected a subset of the designs that it thought consumers would like, and arranged for their manufacture. The clothing company then showed its wares to various retailers, which likewise selected a subset of the designs that they thought consumers would like. With orders in hand, the clothing company then scaled up its manufacturing and supplied the retailer with the shirts. You then walked into a store, browsed through a wide variety of shirts, and selected the one you liked and bought it. Differentiation of designs, selection according to some criterion of fitness, and amplification or scaling up of the successful designs to the next stage of the process — all of this happened both within the clothing company itself and within the overall fashion marketplace. Your shirt was not designed; it was evolved.

Det här utdraget är ett väldigt bra exempel på hur man kan beskriva utveckling och anpassning som en evolutionär process. Enbart med hjälp av ett tydligt urvalskriterium, huruvida du väljer att köpa tröjan, anpassar sig hela systemet efter hur ditt behov av en bra t-shirt bäst uppfylls.

Vi med många andra höjer ofta individanpassning till skyarna och förklarar gärna att exempelvis utbildningsväsendets misslyckande kommer från dess oförmåga att anpassa sig efter den enskilda individen. Få är däremot exemplen på en lyckad sådan och framförallt hur den uppnås. Ofta sätter man sin tillit till att lärarna ska bli bättre på att lyssna, eller att bara den rena vetskapen om att vi alla är unika små snöflingor ska få samhället att bättre anpassa sig. Så enkelt är det inte.

Vi vet själva från våra erfarenheter som ungdomsledare att det av flera anledningar är otroligt svårt att anpassa en verksamhet för de enskilda individerna. Utöver den uppenbara begränsningen för hur många olika verksamheter man kan bedriva parallellt så finns det ett ännu viktigare hinder: som ledare är det i princip omöjligt att känna till alla de olika individernas behov. Det skulle krävas en enorm insats i form av tid och engagemang för att förstå varje enskild individ i en grupp lika väl som de känner sig själva. Det är inte på något sätt effektivt att vi i egenskap av ledare ska stå för hela individanpassningen, detsamma gäller för en skola.

Felet man gör är att man utgår från hur en enskild institution ska kunna anpassa sig efter en individ, istället för att undersöka hur varje individ ska kunna hitta det just hon behöver. Istället för att gå på skolorna för att de inte individanpassar sig borde man se över urvalsfunktionen efter vilken de anpassar sig. Likt exemplet med tröjan kan utbildningsväsendet ge alla individer vad de behöver utan att någon på förhand behöver ta reda på exakt vad det är. Om eleverna ges större möjligheter att välja mellan ett större antal olika alternativ där de populära alternativen frodas och de impopulära försvinner kommer systemet automatiskt att anpassa sig efter de enskilda individernas behov.

Detta tillvägagångssätt kan tillämpas på alla områden där individanpassning är behövligt och är lösningen till hur man bättre anpassar sig efter alla de olika behov som finns i samhället.

Liberaler är inte människor

oktober 12, 2010 § 2 kommentarer

En sak som vi alltid har fascinerats av är hur otroligt olika liberaler och icke liberaler ser på just liberaler. Liberalerna själva ser sig själva som de snällaste och mest omtänksamma människorna i världen. Deras åsikt tar sig ofta uttryck så som  ”jag vill ju bara att alla ska får göra som de vill och vara så lyckliga det bara går”. Deras egen upplevelse är att de alltid värnar om dem som är utsatta och inte passar in, att alla är välkomna in i gemenskap av frihetlig njutning och välmående utan moraliseringar eller normativa begränsningar.

För de som däremot inte ser sig som liberaler finns det nästan inget värre. Råkar du nämna en fråga så som droglegalisering med förhoppning om att belysa hur hårt nuvarande system slår mot de som redan är utsatta möter man mycket sällan en konstruktiv diskussion utan snarare ett äcklat avståndstagande. Som om man precis sagt att droger är det bästa som finns och att man hoppas att alla tonårstjejer tar lite heroin och prostituerar sig.

Det förakt som finns mot liberaler kunde tydligt märkas i samband med offentliggörandet av nobelpristagaren i litteratur, Vargas Llosa, i bl.a. denna artikel från DN. Nästan var och en av de som kommenterar tillkännagivandet känner sig tvungna att kommentera att hans politiska åsikter är strängt förkastliga och att de på intet sätt vill kännas vid dem, även om han skriver bra böcker.

Vi har aldrig lyckats förstå varför detta förakt är så starkt, men tydligt är att någon form av kommunikationsproblem existerar. För att kunna nå ut måste liberaler göra något åt sitt fenomenalt dåliga rykte.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin ReflektionerIsak&Gustav.